Vatten, vatten eller vatten?

Jag har utvecklat ett avancerat system för vatten. Vattnet här är nämligen ganska äckligt och dessutom inte speciellt nyttigt. När man vrider på vattenkranen luktar hela rummet klor och det värsta är nog att jag vant mig lite vid det, för jag reagerar inte lika starkt på det längre. Inte som B gjorde när han kom hit i alla fall. "Tja, man behöver kanske inte städa badrummet lika ofta här, för allt blir väl rent av kloret i vattnet" var hans kommentar. Kranvattnet är alltså bara till för att tvätta sig och diska i. Jag har ett vattenfilter. Det är en tillbringare med ett slags filter i. Man häller i vatten i övre delen som så småningom sipprar genom filtret till den nedre delen och sedan ska vara drickbart. Tja, drickbart är det säkert, men gott smakar det inte. Det har fortfarande en svag doft av klor dessutom. Filtrerat kranvatten använder jag till thé, varm choklad, att koka potatis, ris, pasta och ägg i (osv...). Sen har vi det finaste: köpevattnet, det ända som går att dricka. Det smakar gott till och med. Eftersom min lilla kattjej är bortskämd med svenskt, gott kranvatten och för att jag inte vill förgifta henne så får hon självklart köpevatten. Hon verkar gilla det som tur var och dricker ganska mycket. En sak är dock konstig! Kallvattenkranen i badkaret droppar lite och hon bara älskar att slicka i sig vatten där. Hur mysko som helst! Vad i hela fridens namn får henne att dricka kloräckelvattnen när hon har en hel skål finfint köpevatten att slörpa i sig. För att citera Monica Fagerholm i (hmm... vad sjutton hette den där boken nurå?) "Diva": katter är en svans i ena änden och tusen dumma idéer i den andra.